För knappt två veckor sedan anmälde jag mig till Canyon Enduro Series deltävling i Flottsbro. Jag tyckte det lät perfekt med en cykeltävling som hade 80% nedförsbackar. Trodde nog att det kunde var tekniskt svårt men det borde vara lugnt, bara att rulla nerför typ.
Ack vad jag bedrog mig. För det första så är det en naturlag att varje fin nedförslöpa har ett tjurigt arsel till uppförsbacke i direkt anslutning också. Sablar vad det är jobbigt att cykla uppför en slalombacke! At sedan cykla uppför en brandgata med sprängsten i en kilometer är ingen hjälp heller! Det finns liksom ingen chans att vila eller rula i en uppförsbacke. Kan nog konstatera att jag är inte i tillräckligt bra form för att uppskatta det fullt ut.
Väl uppe var det lite kö och väntetid som tur var. Jag hann hämta andan litegrann innan utförslöpan. Det tjuriga arslet till uppförsbacke är också i det närmaste frittfall när det vänder neråt igen! Första gången, när jag testkörde i morse, gick det bra om än långsamt. Det var ruggit brant, långt utanför min komfortzon och i det närmaste ocyklingsbar i min bok. Hursomhelst, off I go, direkt efter starten i tävlingsrejset klotar jag tre gånger och är tacksam att jag höll mig kvar på stigen och inte fortsatte ner för branten.
Kraschar några gånger till på vägen ner och blir omkörd av några fantomer. Väl nere började klättringen till specialsträcka 2. Den med brandgatan och sprängstenen. Väl framme vid starten är det sten på fel ställen, rötter och halvmetersdrop i branta backar. Skitjobbigt och bitvis rätt läskigt också. Jag börjar dessutom bli ordentligt trött och bestämmer inte längre själv var framhjulet ska gå. Stenarna och rötterna har tagit kontroll över min framfart.
Kom ner och bestämde mig för att bryta. Jag hade inte ork att fortsätta och med tanke på att de riktigt håriga sträckorna var på slutet så var jag osäker på om jag skulle kunna ta mig ner helskinnad. Lite surt att bryta men det känns som ett bra beslut ändå.
Jag behöver bli bättre tränad. Jag behöver också lära mig mer om downhill teknik för att lättar kunna rulla och hoppa över hinder istället för att krampaktigt bromsa och krascha med jämna mellanrum. Det var ju ändå väldigt roligt och jag skulle gärna köra mer downhill och åka lift uppför. Det känns skönt också att cykeln fortfarande är hel och att den klarade av strapatserna utan problem. Jag blev livrädd långt innan cykeln sa ifrån.
Nu sitter jag mest still och äter kladdkaka och vispgrädde. Imorgon börjar jag en UGL-kurs som jag ser fram åt mycket.
Jag är med i bloggutmaningen #blogg100 och idag är det dag 65/100