Flykt över stormigt hav

I min familj har vi alltid haft rätt bra koll på vår historia. Det blir kanske så när ingen av föräldrarna kommer från Sverige. Min mamma flyttade från Finland till Ångermanland och min pappa flydde från Estland i slutskedet av andra världskriget. Det är alltid ett aktuellt ämne, men än mer så i tider när flyktingströmmarna är större än på länge i vår närhet. Här är en del av hans berättelse om upplevelserna som båtflykting under en höststorm 1944. /Micke

Flykt över stormigt hav

Andra världskriget rasar. Hotet från Sovjetunionen mot det tyskockuperade Estland stegras dramatiskt under sommar och förhöst 1944. Att vi skulle fly undan ännu en sovjetisk ockupation var planerat. Men plötsligt blev det dags hals över huvud.

Det var den 19 september. Orsaken var den snabba ryska offensiven över gränsen till Estland vid Narva. Jag minns en hastig bilresa från Tallinns förort Nõmme där vi bodde.

Det var jag, min mor, Lydia, och min far Otto. Vi lämnade kvar allt som inte rymdes i några små väskor som på senare tid alltid stått packade och beredda innanför ytterdörren. Det var kväll och skymning. Vi trängdes i en mörklagd bil på väg till hamnen i Tallinn, en resa på cirka nio kilometer. Jag var inte rädd. Jag var ju inte ensam och van vid mörkret på kvällarna och hastiga förflyttningar ner i källaren vid hotande bombanfall. Men jag minns den upphetsade spänningen hos de äldre, men förstod inte riktigt varför. Som barn insåg man inte det dramatiska som hände. Jag var sex år, skulle snart fylla sju. Väl framme i den dåvarande hamnen vid Paljasaare, ett stenkast från den gamla staden i Tallinn, där det idag finns en småbåtshamn, äntrade vi en liten ångbåt.

Den hette Vormsi och var avsedd för skärgårdstrafik mellan de estländska öarna. Vormsi hade legat på varv för ombyggnad och reparation när den hastigt fick rycka in. Jag minns dess provisoriska överbyggnad av ohyvlade brädor, utan fönster. Jag minns det djupa innandömet nere i skrovet där vuxna människor höll till. Min fars kontakter med en skeppsredare, som ägde båten, gjorde att vi kom med. Det var ont om flytetyg och svårt att få plats när så många plötsligt var på flykt undan ryssarna. Läget måste ha varit kaotiskt. Dessutom var flykt till Sverige inte godkänt av den tyska ockupationsmakten. Den stora organiserade flykten och truppreträtten skedde söderut mot Tyskland och Gotenhafen, eller Gdynia, som det heter idag. Stora tyska fartyg fullastade med flyktingar och soldater gick söderut. Flera blev sänkta och massor av människor försvann.

Ett lastfartyg, Raugi, som mina föräldrar egentligen planerat att fly med hade beslagtagits av retirerande tyska trupper någon vecka tidigare. Pappa var tillsammans med redaren delägare i Raugi. Ombord fanns redan en del ägodelar från vårt hem, som mina föräldrar hade packat ner och fraktat ombord. Några stadiga trälådor, avsedda för ammunition till luftvärnskanoner, innehöll böcker, porslin och glas (en servis som var mina föräldrars bröllopspresent), kläder och en del annat. Den kvällen i september ansågs allt detta förlorat.

Med på Vormsi fanns också min mormor, som nyopererad i all hast hade hämtats från ett sjukhus i Haapasalu, min morbror, hans fru och min kusin, som var två år yngre än jag. Totalt trängdes ett 50-tal människor ombord på det lilla fartyget. De flesta för mig helt okända. Väskor lastades ombord. Min far hade med sig en liten förnicklad browningpistol, som jag har minnesglimtar av liggande i nattduksbordets låda hemma i Nõmme. Morbror hade något slags större vapen med sig.  Jag minns den skinande blanka ljusgula läderremmen och den ljusa kolven.

Men den planerade avfärden stoppades. Det blev flyglarm och ytterligare ett sovjetiska bombanfallet mot Tallinn inleddes under kvällen. Inga båtar fick lämna hamnen. Vormsi och vi blev liggande hela natten mot den 20 september. Det hördes ett muller av krig. Flygplanens fallskärmsljus, ”julgranarna”, sjönk sakta mot marken inne över staden. Krevader hördes. Natten var kylig. Fortfarande minns jag ingen känsla av skräck. Bomberna störde inte. De verkade, som vanligt, långt borta även om himlen lystes upp över oss med jämna mellanrum. Det var spännande. Men hade hänt förr. Jag tänkte på mina leksaker som låg kvar i rummet i Nõmme.

Men i fickan hade jag några små saker från Kose, där jag nyligen varit hos min farmor. Min far, som var mycket fäst vid henne hade försökt övertala henne att följa med. Men hon, en 74 år gammal änka ville inte. Hon kunde ju inte lämna sin ko, sin häst Senko och sina höns på torpet i Kose där jag tillbringat sommaren. Vi fick aldrig mer se henne. När vi åter fick kontakt med Estland och kvarvarande kusiner i slutet av 50-talet hade hon just dött. Ett mycket litet foto kom i ett kuvert från en kusin. Det står fortfarande i en lite ram, som min far köpte i Eskilstuna, där vi bodde då.

 

Farväl Tallinn

När Vormsi, den 20 september klockan åtta på morgonen, äntligen stävade ut ur hamnen i Tallinn var vädret vackert, klart men kyligt. Bombplanen var borta. Bilden av Tallinns karaktäristiska silhuett mot den blå himlen finns etsad i mitt minne. Domberget med sin medeltidsfästning. Tornet Pikk Herman (Långe Herman). Kyrkorna med Olevistes (St Olov´s) höga karaktäristiskt spetsiga torn. De höjde sig över staden. Till vänster låg den långgrunda sandstranden mot Piirita med alla sina stenar i vattenbrynet. Ruinerna efter det svenska Birgittinerklostret stack upp över träden vid stranden. Jag hade aldrig tidigare åkt båt. Det var spännande och kändes fridfullt – än så länge. Att de ryska trupperna stod nära Tallinns östra stadsgräns förstod jag inte då. Inte heller att staden inom kort skulle förstöras ännu en gång.  Redan i mars hade häftiga bombanfall raserat stora delar av staden, då vi tillbringat nätter i källaren i vårt hus i Nõmme. Men nu var det dags för ett sista häftigt luftangrepp under natten mot den 22 september – när vi just hunnit fly. Kyrktorn skulle rasa. Hus brinna. De sovjetiska trupperna ryckte fram. 48 timmar efter vår flykt var Tallinn intaget. Men morgonen när vi reste var det fridfullt och lugnt.

För människor som försökte, men inte kom iväg, blev dessa timmar livsavgörande. Liksom de blev för oss som hade turen att komma iväg. Mina kusiner på fars sida blev kvar med sin mor, min faster. Min äldsta kusin Virve, då 18 år, vill gärna följa med oss, men fick inte för sin mor. Hon ville hålla ihop familjen. Hon hoppades att hennes make och flickornas far, som var estnisk militär och hade deporterats till Sibirien i juni 1941, skulle komma tillbaka. Hans deportering var resultatet av sovjetmaktens allt hårdare attityd i Baltikum efter den, år 1939, påtvingade ömsesidiga biståndspakten (efter Molotov-Ribbentrop-pakten). 1940 inlemmades Estland i Sovjetunionen. Under perioden därefter arkebuserades eller fängslades alla som kunde tänkas vara avvisande mot Sovjetmakten. Totalt cirka 60 000 estniska medborgare försvann eller deporterades. Alla med någon politisk, militär eller nationell anknytning var misstänkta. Kulmen nåddes natten mellan den 13 och 14 juni 1941, då Valter och 1000-tals andra ”misshagliga element” fängslades och försvann. Det är ett mörkt minnesmärke i Estlands krigshistoria. Efter Hitlers anfall mot Ryssland bröts pakten dem emellan och Estland ”befriades” av den tyska ockupationsmakten sommaren 1941 innan den hösten 1944 åter tvingades till reträtt. Det var då vi flydde.

Långt senare, i början av 1990-talet, när järnridån föll och Estland åter blev fritt, fick mina kusiner för första gången veta att deras far dog bara nio månader efter deporteringen 1941. Han var alltså redan död när vi flydde, sannolikt skjuten i koncentrationslägret Norilsk i Sibirien. För min del skulle det dröja 38 år innan jag återsåg mitt fosterland och mina kusiner. Då började jag verkligen inse vilken tur jag haft tack vare mina föräldrars initiativ att rädda oss. Den nya ryska ockupationen lamslog och isolerade Estland i närmare 50 år.

Men om allt detta hade jag ju ingen aning när jag, den kyliga morgonen, stod med min far vid relingen på Vormsi som stävade ut ur Tallinn. Sjön låg blank och stilla. Vi kastade något i sjön. Kanske något man inte villa ha med sig. I fickan kände jag mina små kalla ”leksaker”, som jag hittat på fälten hos farmor i Kose. Där lekte jag och kusinerna ofta de sista somrarna. ”Leksakerna” var lämningar efter tyska soldater som ofta övade på ängarna. Det var säkerhetssprintar till handgranater med små blå hattar, blänkande mässingshylsor, ibland tomma, ibland med en blank kula i, ibland med färgstarka ringar målade kring tändhatten. Det var lite av den tidens leksaker. Några av dessa minnesrika saker från mina fridfulla somrar på landet under en stormig tid ville jag inte kasta även om pappa vid tillfälle sagt att jag inte skulle leka med sådant.

När jag stod där på båtdäcket mindes jag allt detta. Jag kände inget vemod för att lämna Tallinn. Jag förstod ju inte då att jag aldrig skulle leva här igen. Vi skulle ju bara tillfälligt lämna Estland tills kriget var över hade mina föräldrar förklarat. Det var de övertygade om. Det här var en utflykt med båt till något som hette ”Rootsi”, ett land jag inte hade någon som helst uppfattning om.

Lite senare på dagen lekte kusin Hele och jag i den enkla träöverbyggnaden på däck. Där fick vi barn med mödrar hålla till medan övriga vuxna trängdes under däck. Mormor, ”Tapa-mamma” (eftersom hon kom från Tapa) läste lite för oss. Utsikten över det oändliga vattnet blev snart tråkig. Vi barn fick ju inte vara på däck. Någon riktig reling hade båten nämligen bara längst fram där det också fanns ett skyddsnät. Två vajrar som var spända mellan stolpar i däcket omgärdade resten. Däcket var trångt och de vuxna ville hålla oss barn borta från relingen. Ute på öppet hav löpte vi risken att hamna i vattnet.  I den provisoriska hytten var det trångt och mörkt.

 

Prejade av tyskar

Då plötsligt blev det liv och rörelse bland de äldre på däck. Båten stannade ute på havet. Vi, min kusin, mormor, mamma och alla andra kvinnor med barn, kördes plötsligt ut på däck. Där, alldeles framför oss, låg ett annat mycket större fartyg. Det höjde sig hotfullt över oss med vass böjd stäv. Det var gråblått till färgen och stora rör stack ut framtill. Rör som pekade mot oss. Män i uniformer, som jag kände igen från Tallinn, rörde sig på däck. Rop utväxlades över vattnet. Hotfulla röster hördes, på ett språk jag kände igen, men inte förstod. Ett tyskt örlogsfartyg hade uppbringat oss. Vi skulle upp på däck för att visa att det här bara var en ofarlig flyktingbåt. Tyskarna lät sig övertygas. Fartyget girade och kanonrören pekade i annan riktning. Sedermera när jag hörde den här episoden berättas fick jag veta att den tyske kaptenen frågat vart vi var på väg. När svaret blev: Sverige, hade han pekat söderut och beordrade vår kapten att styra mot Tyskland. Mycket riktigt svängde Vormsi och ändrade kurs söderut. Men bara så länge örlogsmannen var inom synhåll. Sedan återtog vi kursen mot väster och Sverige.

Sverige låg i beredskap. Flyktingströmmen var känd. De första båtflyktingarna hade redan invaderat Sverige. Svenska lottor och militär var etablerade ute i skärgården för att ta emot oss. Det kom många människor i små och stora båtar över Östersjön under dessa dagar. Hur många de var vet man inte exakt. Totalt flydde över 80 000 estländare sitt hemland hösten 1944. Antalet som kom till Sverige uppskattas till cirka 30 000 under september och oktober 1944. De blev väl omhändertagna som vi. Ännu fler flydde söderut och hamnade, som min moster, och hennes man först i Polen och sedan mitt i slagfältet när Röda armén vid årsskiftet 1944-45 rykte västerut genom Polen mot Tyskland. Till och från passerades de men lyckades efter en dryg månad på häst och vagn mitt i smällkala vintern ta sig till västockuperat land. De räddades senare av Lennart Bernadottes vita bussar till Sverige. Men det är en annan dramatisk historia. I november 1944 hade sovjetstyrkorna fått kontroll över större delen av den baltiska kusten och flyktingströmmen sinade.

  

Sandhamn – vår vågbrytare

Vormsi skulle föra oss till Sverige. Men resan blev mer dramatisk än planerat. Det började blåsa mer och mer. Den lilla ångbåten kämpade i de allt högre vågorna. Kvällen och natten var svåra när en bister höststorm slog till över oss. Nu låg vi bara i hytten. Det var kolsvart ute. Jag och många andra var mycket sjösjuka och mådde illa. Resten av resan är för mig höljd i dunkel.

När det började ljusna minns jag bara ytterligare ett upphetsat tillfälle bland de vuxna, men förstod inte orsaken. Att Vormsi, avsedd för lugna inomskärsvatten, nätt och jämnt orkade hålla emot sjöarna i den västliga stormen, fick jag höra långt senare. Vi rörde oss knappt framåt höll bara upp mot sjöarna under natten. Den andra dagens morgon började vi närma oss den svenska kusten. Då sprang Vormsis ångpanna läck och slutade fungera. Vormsi började driva redlöst utanför svenskt territorialvatten. Stormen hade bedarrat något, men sjögången var fortfarande fruktansvärd. Vädret var symboliskt för världskrigets stormiga hav. Flykten var vårt desperata försök att nå in i lugnare vatten bakom en vågbrytare.  Ödet var med oss och vi lyckades ta oss in. En svensk utsjöbogserare som observerat oss kom till undsättning och bogserade oss iland bakom en vågbrytare. Vågbrytaren hette Sandhamn. Sverige räddade oss från världskrigets stormiga hav som fortsatte storma utanför.

Jag var fortfarande mycket sjösjuk när vi kom fram. Mer minns jag inte då vi efter nästan 32 timmar till havs plötsligt stod bland stora grågröna tält och uniformerade lottor i en gles tallskog på stranden vid Sandhamn. Det var eftermiddag torsdagen den 21 september och vi bjöds på pannkakor med läcker sylt. Jag minns fortfarande efter alla dessa år hur jag försökte få ner lite pannkakor men misslyckades. Pannkakor med sylt var en favorit och hörde inte till vardagsmaten i det krigshärjade Tallinn vi kom ifrån. Besvikelsen var stor. Det kändes konstigt att ha fast mark under fötterna igen. Men jag var glad över att få lämna båtens mörka hytt efter ett och ett halvt dygn på den stormiga Östersjön. Vormsi hade med nöd och näppe klarat oss över havet genom en kraftig höststorm som jag aldrig glömmer.

Många klarade det inte. Många flydde i ännu enklare flytetyg. Många försvann i de första höststormarna ute på Östersjön hösten 1944. Jag vet inte hur uppmärksammade dessa båtkatastrofer var under krigets slutskede. Det fanns ju så många andra katastrofer i världen då. Östersjön, som skiljer och förenar tog i alla fall sin tragiska tribut av alla de flyktingar som hals över huvud lämnade sitt fosterland. Som ett ödesmättat tragiskt minnesmärke påminde Östersjön oss åter, nästan på dagen 50 år senare, om sin makt över människan. Estoniakatastrofen ägde rum den 28 september 1994. Den fick stor uppmärksamhet då cirka 850 personer omkom i vågorna. 50 år tidigare omkom tusentals fler ester på Östersjön under flykten.

Den tillfälliga flykt som mina föräldrar trodde skulle vara tills kriget var över blev ett helt nytt liv i Sverige. När järnridån efter freden i maj 1945 obönhörligt föll ner mellan oss och fosterlandet blev avståndet plötsligt längre än till månen. Men Sverige var ett land, som redan på den tiden, öppnade sina dörrar för flyktingar och gav oss en bra start till ett nytt liv. Vårt första flyktingläger låg i Munkklostret i Vadstena. Dit transporterades vi med bussar. Det dåvarande vandrarhemmet blev vårt första ”hem” tillsammans med ett 120-tal andra estländare.

Men innan dess hade mina ”leksaker” från Kose ställt till lite oreda när vi togs emot och registrerades i Kummelnäs och Vikingshill. Vi och alla våra tillhörigheter gicks igenom. Vi ”avlusades”, dvs desinfekteras, kläddes av och fick duscha för att bli rena. Herrarna för sig och damer och barn för sig. Alla kläder skulle passera en värmeugn i samma syfte. Pappas lilla revolver togs om hand. När man då upptäckte några skarpladdade patroner i min byxficka innan byxorna åkte in i värmeugnen blev det lite uppståndelse. Det var inte helt enkelt för mamma att övertyga personalen om att en sexårig grabb kunde leka med sådant hemma i Estland …

Redan efter årsskiftet 1944/45 flyttades vi till ett mindre flyktingläger i Örkelljunga i Skåne där bara ett 10-tal familjer vistades. Samma sommar gavs mina föräldrar möjlighet att ta steget ut i samhället. Vi fick eget boende och pappa började arbeta. Första jobbet – att spika grislådor åt en skånsk bonde. Sedan på en snickerifabrik i Åsljunga. Språket? Ja – redan i Vadstena hade en grupp män i lägret samlats runt en estnisk-svensk ordbok som min far hade lyckats få med sig. På stan köpte man tidningen Det Bästa och började mödosamt översätta artiklar. Lite språkhjälp fick man av lokala lärare. Det var så det började. Tidigt fick vi också kontakt med hjälpsamma svenska familjer som vi började kommunicera med. Själv började jag i första klass i småskolan i Örkelljunga höstterminen 1945. Det var mindre än ett år efter flykten och hur jag lärde mig svenska förstår jag fortfarande inte riktigt. Någon språkundervisning hade jag aldrig före skolstarten. Men jag har inte heller något som helst minne av att jag hade problem med förstå det nya språket. Kanske började det i alla sin enkelhet när jag började leka med svenska barn och fick inhemska vänner.

 

Raugi kom också i hamn

Lastfartyget Raugi, som vi skulle ha flytt med och ansågs förlorat när tyska ockupationsmakten lade beslag på det några veckor före vår flykt. Men det kom så småningom också överraskande till Stockholm. Efter ett antal turer lyckades den estniska besättningen köra Raugi till Sverige. Pappa har senare berättat att den estniska kaptenen efter ett antal turer till Tyskland naturligtvis blivit lite bekant med det tyska militärbefälet ombord. En vacker dag i världskrigets kaotiska slutskede hade han bjudit tyskarna på ”lite” alkohol. När den verkat ordentligt styrde han fartyget till Stockholm istället för Nordtyskland. Svenska kustbevakningen tog hand om Raugi, liksom man gjort med Vormsi. Lasten räddades inklusive våra tillhörigheter. Fartyget, däremot, ”återlämnades” tillsammans med en hel brigad av flyktingfartyg till Sovjetmakterna efter freden 1945. Tack vare att Raugi kom till Stockholm återfick vi så småningom våra ”förlorade” tillhörigheter när vi bodde i Örkelljunga. Det till stor glädje för mina föräldrar och men även för mig. Dessutom fick pappa, som delägare i fartyget, efter en tids förhandlingar viss ersättning för sin andel i fartyget. Något som blev en grundplåt till vår nya tillvaro i Sverige.

Många unika böcker och föremål finns fortfarande kvar. I bokhyllan står bland annat en originalutgåva av nationaleposet Kalevipoeg, historieböcker, encyklopedi, romaner och annat, tryckta under Estlands första frihetstid på 700 år, mellan 1920 – 1939. I vardagsrummet står den gamla fotogenlampan, som pappa gjorde om till elektrisk lampa på 30-talet. I en vitrin finns mammas och pappas bröllopsservis, som var en gåva från mammas syskon vid deras giftermål i maj 1934. Ovärderliga släktklenoder och minnen från barndomens första år. Minnen som ofta fortfarande efter över 70 år får mig att sända en tacksamhetens tanke till min kära föräldrar som lämnat oss för länge sedan. Minnen som är viktiga att förmedla till kommande generationer inte minst i dessa dagar när flyktingströmmarna åter ökar dramatiskt. Ingen flyr sitt hemland av fri vilja. Vi kan alla hjälpa och stötta på något sätt – liksom vi blev hjälpta och stöttade!

 

Tiit Tamme, 2016-01-04