Tamme

Tankar, åsikter och idéer

Köra lastbil

 

20120428-111913.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag blev jag väldigt sugen att köra lastbil igen. Det var rätt exakt ett år sedan jag körde senast. Då var det flyttdags och vi hade hyrt en Iveco Eurocargo, inte särskilt stor men ändå lite riktig lastbil. Det är synd att det är lite dyrt att hyra lastbil för bara en helg. Om det är någon som har en bil stående att låna ut eller vill ha en liten testkörningsrapport skriven så ställer jag upp!

Bortsett från lastbilssuget har det varit en grym dag. Sökt några jobb, blivit kallad på intervju och har en del andra grejor på lut. Idegranen fick sig en välbehövlig ansning, likaså lagerhäggen. Det blir fint i vår trädgård.

 

Idag är det dag 92 i utmaningen #blogg100

Överkvalificerad – vilket nys!

Vid första tanken är det ju rätt skönt att vara överkvalificerad, men säger det så mycket? De senaste månaderna har jag varit arbetssökande. Det är en ovan upplevelse när jag har haft jobb i rätt exakt 30 år.  Jag arbetat med projektledning, kommunikation och försäljning. Titta gärna in på min LinkedIn-sida för att se mer i detalj.

Hursomhelst, nu söker jag jobb. Det finns en del jobb som ser riktigt roliga ut. Så jag söker och vill ha de jobben. Jag söker inte för att någon uppmanar mig eller tvingar mig. Jag söker jobben som jag vill ha och kan klara av. Jag har inte känt mig överkvalificerad till något jobb utan sett stora möjligheter att utvecklas och att utveckla tjänsten.

När jag letar jobb och företag jag vill arbeta hos är jag helt klart påverkad av det som kallas employer branding. Alltså hur företaget vill uppfattas som arbetsgivare och potentiell sådan. Särskilt i början av processen

Ett par gånger har jag fått besked rätt långt in i processen att jag är överkvalificerad. Det är en rejäl dos snömos. Jag önskar att rekryterare eller företag försökte vara lite mer konstruktiva i sina avslag.

Säg rakt ut att jag har för höga löneanspråk, att jag inte har rätt kompetenser eller att jag rätt och slätt inte passar in i gänget. Men att kalla mig överkvalificerad och hoppas att det ska vara någon förmildrande omständighet är rätt ihåligt.

Om företaget inte vill anställa mig skulle jag önska att de kunde ge mig en konstruktiv förklaring. Då skulle jag kunna känna lära mig något och utvecklas vidare. Jag skulle också ha en mer positivt känsla för företaget även i fortsättningen. Det är ett bra sätt att faktiskt bygga sitt varumärke som framtida arbetsgivare.

I ett par fall har jag frågat om konstruktiv feedback och även fått det vid några tillfällen. I några situationer har det inte gått. Jag är ju på det klara med att det är arbetsgivarens fulla rätt att hantera sina rekryteringsprocesser hur de vill. De gör det säkert med all den goda vilja som kan uppbådas också. Jag tror dock att den här sista delen av processen kan vara en möjlighet att ytterligare stärka sitt varumärke.

Det här är en kunskap jag inte hade fått om jag inte befunnit mig i den här situationen. Jag är glad åt allt nytt jag lär mig även under den här perioden. Jag kan inte låta bli att tycka, försöka förändra och utveckla saker jag tror kan bli bättre.

Jag har alltid varit positiv till förändring, nu mer än någonsin.

Dagens inlägg är #68/#blogg100

Värdefulla upplevelser på nya sätt

20121125-114626.jpgEtt tiotal flyttkartonger med böcker var det senast jag räknade. Under många år levde jag efter devisen att böcker kan inte slängas. Böcker har ett självändamål som värdefulla typografiska konstverk i halvfranska band. Det var helt otänkbart att göra mig av med dem. Jag trodde mina upplevelser var beroende av dem.

När jag flyttade för två år sedan började utrensningen. Nu har jag inte ens någon bokhylla! Eller jo, förresten men de är lagrade och tomma. De böcker jag vill ha står brevid min säng och några ligger kvar i en kartong. Jag saknar inte pappret eller de mjuka slitna läderpärmarna. Inte ett dugg! Behöver däremot några extraladdare.

Läste idag Jan Helins blogg om Swedish House Mafia och kommentarerna till den. Insåg att jag till fullo håller med honom om att det är inte hur man gör det som är det viktiga utan det är hur värdefulla upplevelser åhöraren, läsaren eller användaren får. Samplad musik, aggregerade medier, VOD eller e-böcker handlar om samma sak; upplevt värde är viktigare än distributionsformen. Resa i fantasin eller försvinna i musiken går precis lika bra utan pappersböcker, vinyl eller en gubbe som spelar cello på scen. Det upplevda värdet är det enda som betyder något.

Jag läser nu mina böcker på paddan, samma med morgontidningen. Mina biljetter beställer jag som sms-biljetter och checkar-in på flyget med mobilen. Jag saknar inte böckerna eller matkassarna med returpapper varje månad, inte heller tappar jag bort mina flygbiljetter. För att inte tala om bankärenden där det är en ren fröjd att slippa bankkontor! Mina upplevelser är minst lika värdefulla nu som tidigare trots nya sätt att få dem på.

Det finns inget alternativ till att skapa värdefulla upplevelser som är sömlösa, hassle-free eller vad man nu vill kalla det, om företag och produkter eller tjänster ska överleva. Lyssna på kunderna och användarna och skapa en upplevelse de vill ha. Inte en som passar företagets strategiska plan eller senast gjorda investeringar.

Lyssnade nyligen på ett seminarium om Systembolagets arbete för att höja NKI efter mutskandalen. En av många saker man ville göra var att ta fram produktinfo och tips på små hyllkantsetiketter. Mitt under pågående process kommer Systembolaget på att det är fel! Kunderna använder nu sin mobil i högre utsträckning så man väljer att ta fram en app istället!

Så agerar ett företag som är lyhört, på tå och inte styrt av prestige och interna experter.  De verkliga experterna som vet det är kunderna! Ledarna är modiga nog att ändra ett taget beslut när förutsättningarna i marknaden ändras snabbt.

 

Östra Entréen, 13:47

20121122-194702.jpg

En matta på fyra gånger en och en halv meter var mitt blygsamma bidrag under dagens mässdag. Hann istället med att besöka tre mässor och ett bygge på samma dag. Prata med en kund och några andra utställare.

Idag besökte jag Vind för vindkraftbranschen, AnIva för anestesi- och intensivvårdsläkare, Gymnasiemässan för högstadieelever och slutligen bygget av Fotomässan. Skillnaden mellan de olika mässorna är stora men det finns en hel del som är gemensamt. Det finns snygga montrar och fula, engagerade utställare och de som ser döende ut, de som är vana att ställa ut och de som gör det för första gången.

Det är kul att för en gångs skull kunna se hela spännvidden av mässmediet på ett och samma ställe. Från pallar med MDF-skivor och sågspån till lungventileringsmaskiner för operationssalar. Allt som ger mässor den där speciella nerven och gör mitt jobb till världens bästa.

Mötet mellan utställaren och besökaren med allt som ryms i det. Gester, uttryck och erbjudanden, demonstrationer och argumentation allt är väl inövat och fyller en funktion, att skapa en relation, en lång och lönsam sådan. Skillnaden är stor mellan de som har gjort hemläxan och de som inte trodde det var nödvändigt.

I byggdammet ser jag allt förarbete och planering som faller på plats. Hur långa kablar behövs till datorn? Var kommer elen och vattnet upp eller kommer det från golvet? Besvikelsen när golvet i hallen inte är tillräckligt rakt där montern ska stå och glädjen när det ändå blir tipp-topp lagom till öppning. Alla känslor som ryms i det ögonblick när ljuset och elen slås på första mässdagen. Måtte allt funka nu!

Men, framförallt är det människorna som vill mötas! Det är det som gör’t

Luv’ it!

Fattar du ingenting? Kommunikation och sånt serru’

Att kommunikation är svårt finns det otaliga exempel på runtomkring. Skåningar som inte förstår danskar, politiker som inte lyssnar eller förstår andra. Västerlänningar kan inte utan träning kommunicera effektivt i den österländska kulturen med mera med mera. Alla de här svårigheterna är accepterade som reella utmaningar för var och en som vill verka och interagera med människor från andra länder och kulturer. Jag är den första att skriva under på det.

Ett vanligt men rätt ouppmärksammat problem är kommunikation till vardags med människor som vi tror oss känna och veta vad de menar. Människor som vi också har förväntningar på att de ska förstå oss. Jobbarkompisar, kunder och leverantörer är de vanligaste grupperna. Här är det inte lika stor acceptans för att jag inte förstå vad någon menar. Det hänger snarare i luften att jag är lite korkad som inte förstår eller om budskapets innebörd inte är tydlig för mig. Vi är vana att tänka i de här termerna när vi håller föredrag eller gör presentationer. Till vardags glömmer vi dock ofta bort det, tyvärr.

All kommunikation sker på mottagarens villkor.

Fick lära mig det på IHM Business School för väldigt länge sedan. Jag är övertygad om att det är det enda sättet att förhålla sig till kommunikation. Vill jag få fram ett budskap måste jag se till att det går fram utan hinder eller förvrängning till mottagaren. Mottagaren har kanske andra saker i tankarna, har inte kunskaper eller färdigheter för att förstå eller så kanske det skramlar så mycket i lokalen att mitt budskap inte hörs. Jag kan inte förvänta mig att den jag pratar med ska förstå mig om jag inte sett till att det inte finns några hinder för mitt budskap att gå fram. Fysiska, psykiska eller andra hinder kvittar, de ska bort, bort, bort!

Som ny på ett företag har jag upplevt olika varianter på ovanstående. Både från omgivningen men också orsakat av mig. Jag kan just nu bara konstatera att det faktiskt är ett problem och att jag ska försöka tänka på att kommunicera bättre.

Vad bilden har med det här att göra? Ingenting, tyckte bara att den var fin 🙂